Trodde aldrig jag skulle bli så lycklig över snö

Nu gör vi vårt sista stopp på vår skibumtour 2013/2014. Vi firar lillejul med Mathias härliga föräldrar Thommy och Monica. Älskar deras hus. En klassisk sportstuga med furubonanza. Öppen spis. Hund. Små dekorativa jultomtar. Rostat bröd till frukost. En bebis som sparkar som en liten vätte där inne. Mannen jag älskar mer och mer. Dåliga franska filmer på tv.

Det enda minuset är våningsängarna. Vi somnar ihop men sen vaknar jag mitt i natten av att magen drar och spänner. Måste ha mer plats för magen. Sen är jag ensam i sängen utan händerna och huden jag redan vet allt om. (Hur kan man älska fräknig hud med en sådan frenesi?)

Det har snöat hela natten och allt är så där magiskt sagolikt. Längtar efter barnen, men dom är glada med sina nya julklappar. Är sååå tacksam för att ha tillbringat två veckor i snön. Trodde aldrig att den där vita massan kunde göra mig så salig!!! Låt den vräka ner i Stockholm så att jag och ungarna kan snowboarda loss. Har precis läst igenom FN:s Barnkonvention och tycker att det är på sin plats med ett tillägg: Alla barn har rätt att få uppleva snö under den mörka perioden på året.

Puss!

 

Det är tur att man kan krama på andras barn…

Zack och Enya – stand in för mina egna barn.

Jag kan inte vänja mig vid att jag är på semester utanför mina barn. Det känns lite skamfullt. Som att jag är en dålig mamma (fast jag vet att det är typiskt kvinnligt och bullshit). Nu är det som det är och barn lever så mycket i nuet. Hur mycket får man ringa och vara kärlekskrank mamma? Ofta ringer jag varje dag. Ilon blir ofta irriterad, han har ju viktigare för sig än at svara på mina frågor. Idag sa han skitirriterat, ”Varför ringer du hela tiden? Jag testar mitt nya julklappsspel.” Vad som hände sen? Han la på luren. Tur att jag kunde krama på Zack och Enya när jag och Erika åt middag på Åre Deli…

 

Har inget till övers för Rachel Zoes anorektiska mammakropp

Rachel Zoe två veckor innan bejbikläckning.

Jenny säger att det är för isigt i backen. För mycket folk. Vill inte ha något mer drama med bebben nu så jag testar kakutbudet på Mitt i Åre. Kollar bebismodet på PInterest och läser att superstylisten Rachel Zoe (hon som myntade uttrycket ”size zero”) inte avslöjade att hon var gravid förrän i nionde månaden. Hur är det möjligt??? Folk såg på mig att jag var på smällen i vecka sju! Jag menar inte att man måste vräka i sig mat och godis för att det är var gravid kvinnas allemansrätt att få gå upp 35 kilo i vikt. Tycker bara att det är så sjukt att kroppsfixeringen tar sig såna här uttryck. Det gör mig mopsig och utlöser tvångstankar att jag måste äta både kokostopp och biskvie. Samtidigt.

Ansiktsbehandling!
Gänget som vågade åka skidor.
 

Happy new year – jag är så avundsjuk!

Jag, Martin och Mathias äter en flådig femrättersmeny på härliga vinbaren. Alla tjejer har glittertoppar och korta svarta spetsklänningar och dricker champagne som kameler. Plötsligt känner jag mig höggravid och lite utanför. Men maten är ljuvlig och vänner droppar förbi och på tolvslaget dansar alla på stolarna och skålar i champagne.

Nyårs-selfie.

Vi kysser varandra och kollar på fyrverkerierna. Hello 2014! Du ska bli världens bästa år!

Kvart över ett har Martin ramlat ner över mig två gånger från sin barstol och jag känner att jag är jäkligt nykter och att det är läge att gå hem till hotellet. Då sitter Jenny, Fredrik och gänget och dricker skumpa och äter ost. Vi pratar om hur 2013 var. Gör ett bokslut. Mitt år har varit omtumlande och som en bergochdalbana. Halvfyra kommer vi i säng.

Mathias får inte ligga sked. Alkohol och gravidnäsor är världens sämsta kombo.

 

Veckan då allt hände

De har världens snällaste personal på akuten i Åre.

Ok, vi lämnar barnen på Svegs flygplats. Tar väg 84 mot Åre. Det är isbana. Vi åker i snigelfart. Ser hur bilar har hamnat i diket. Hör på radion att två bilar hamnat i diket i Överhogdal.

När vi närmas oss ser vi att det är ett jäkla pådrag. Blåljus. Poliser. En kvinnlig polis signalerar att den gröna bilen framför ska stanna och vänta in bilarna som kommer i motsatt riktning. Så vi saktar in och väntar.

Så plötsligt: pang! En våldsam smäll. En bil har kört in i oss och jag får panik och tänker att ”fan, inte igen. Först fallet i trappan och nu det här.” Händerna på magen. Paniken. Tårarna. Chocken. Mathias som dyker ur bilen och ska skälla ut föraren bakom som har lånat sin pappas feta Jeep och ser alldeles förstörd ut.

Två timmar senare har vi kollat nacken, blodtryck och lillskrutten med utlraljud på Östersunds akut. Pojkis sprattlar runt och vi är lugna igen. Bakluckan ser ut som plåtmos och vännerna i Åre skickar oroliga sms. I bilen på vägen vidare mot Åre tänker jag inte ska gå utanför dörren före 21 maj. Och investera i en pansarbuss! Lilla gubben har redan varit med om mycket!

 

Hejdå Ramundberget, hej Åre!

Nu har vi lämnat underbara Ramundberget och Stina, Nisse & company efter åtta snöigt, ljuvliga dagar i backen. Barnen åkte litet propellerflygplan från Sveg (tack gulliga personalen som tog hand om tre skuttiga pojkar).

Bild från pappa Nanok som hämtar på Arlanda.

Sitter nu i bilen med Mathias på väg till Åre. Det är snorhalt på vägarna och bilar ligger i dikena överallt. Har som vanligt blå barnblues när barnen har åkt till sin pappa. Dom var glada och såg fram emot en till julafton. Har lite tid i bilen och hittade den här bedårande bilden på Pinterest.

Om 19 veckor kommer lillebror, längtar så!

 

Plötsligt händer det…

Jag har fantiserat om det som dom flesta tjejer har gjort. Jag har sett mig och min käresta i solnedgången på Hawaii. Övergödda hula hula-sångare som lirar uckelele diskret i bakgrunden samtidigt som jag plötsligt lägger märke till något som glänser på tallriken. När jag tittar närmare på krabbans klo så inser jag att det är en diamantring! Vilket storslaget frieri!

Jag har sett mig kippa efter luft uppe på Machu Pichu (luften är ju väldigt tunn där) när min älskade trollar fram förlovningsringen ur sin luggslitna ryggsäck. Jag har tänkt mig storslagna frierier i limousiner (jag i guldlamé, han i frack). Det har hänt att jag snuddat vid tanken på luftballongsfrieri.

Men sakta men säkert har tankarna på filmliknande frierier bleknat som gamla bilder i mormors fotoalbum. Man kanske kan säga att jag blivit lite som hon som blev kvar på toppen av glasberget. Många har dom varit som bedyrat mig sin kärlek, men jag säger som Eddie Murphy i standup-klassikern ”Raw”, ”I ain’t see no ring on my finger.”

Klart att jag har börjat undra varför ingen velat göra en ärbar kvinna av mig. Har jag helt enkelt varit för lite av ett fruämne? För mycket drömmar och för lite bullbak och knyppling? Jag vet ärligt talat inte.

Så plötsligt händer det. På självaste julafton! Vad jag hade på mig? Mathias för stora skidunderställ och rosa strumpor med Hello Kitty på. Inte som jag hade tänkt mig men ändå helt perfekt. Romantiskt. Underbart. Chockerande. Och jag föll i alla Youtube-klichéer man kan falla i. Jag glömde svara. Jag satte ringen på fel finger. Och jag slog händerna otroligt tjejigt framför ansiktet och började böla.


Min kompis Lotta har gjort dom underbara ringarna och för säkerhets skull fick jag två (han vet att jag lätt glömmer). Jag är malligare än vad jag trodde att jag skulle bli. Och varje natt vaknar jag och fingrar på ringarna (även på Mathias) och tänker att ” fan han måste faktiskt älska mig som friar när jag har hängröv på understället och stinker julskinka”.

Tomten kom mitt i frieriet.


Det är en lovande början. Nu bankas det bröllop. Eller vankas.

 

Dagens craving

Jag älskar min man. Särskilt när han överraskar mig med en smörbulle. ”Det ser ut som snor mamma” sa Dante. Och det är förvisso sant. Men a pregnant woman got to do what a pregnant womans gotta do.

 

Romantik, snö och fall nedför hal trappa – juläventyret fortsätter

Snön vräker ner här i Ramundberget och allt är så himla sagolikt! I förrgår åkte vi skidor och slog in julklappar så att fingrarna blödde. Vad hände? Jag får alltid klappanik mot slutet och stressköper hundra grejer. Såg en enkät i Expressen där barn och vuxna fick säga vad dom önskade sig i julklapp. Gissa vad barnen önskade sig? Dom ville ge pengar till ”fattiga barn”. Dom vuxna önskade sig ”solresor”, ”bakmaskiner” och en massa grejer.


Snacka om en ny generation! På kvällen gick vi ner till Fjällhotellet och jag och Mathias åt värsta sjurättersmiddagen medan barnen lekte nere i lekrummen med min kompis Stinas barn. Älskar hotell där både barn och vuxna kan leka! Känner mig väldigt kär och tacksam för min älskling och mina barn just nu! Gråtmild som en gammal farfar.

Min älskling smörjer kråset.

En jäkligt läskig grej hände när vi kom hem. Jag ramlade nedför hela trappan och slog halvt ihjäl mig. Barnen skrek och jag skrek och Mathias var den enda som behöll fattningen. Jag blev livrädd så klart innan jag kände bebisen där inne igen. Idag är jag blåslagen med så glad över att lille bebis mår bra. Fick tag i min svägerska Källa som är barnmorska. Hon sa att det inte är någon fara om bebisen rör på sig. Är fortfarande chockad men lugnare! Nu ska jag ta det lite lugnare och ta en promenad i det vackra snölandskapet. God jul till er alla! Puss

 

Har klarat julen med ”bara” två utbrott – so far

Efter låååång biltur är vi äntligen framme i Ramundberget. Vi bor i en fantastisk lägenhet och idag har det snöat hela dagen och vi har åkt skidor och allt är sååå juligt.

Får inte igen mina skidbrallor så jag åker med magen bar och känner mig som farfar. Måste komma på en bra lösning annars kommer jag tappa brallorna och visa mina rosa underställsbrallor som sitter som en baconlinda på min växande gravidrumpa. Mycket kan jag bjuda på, men inte det.

Mathias sparar skägg till julafton.
Ossian och Dante i skidkoma.
Jag kallar den ”män gör saker tillsammans”.

Annars har jag ”bara” fått två utbrott på barnen. Bastat, slagit in alldeles för många julklappar, storhandlat, gjort fläskfilégryta med för mycket fransk senap, kokat knäck, klätt vår ynkligt smala gran och tittat på min mage som växer så att jag har undrar om det döljer sig en till unge bakom den där snurresprätt. Allt detta klarar jag galant, men det faktum att Dante spelar ”Vår julskinka har rymt” på repeat är en mer svårsmält karamell.

God jul!