Har klarat julen med ”bara” två utbrott – so far

Efter låååång biltur är vi äntligen framme i Ramundberget. Vi bor i en fantastisk lägenhet och idag har det snöat hela dagen och vi har åkt skidor och allt är sååå juligt.

Får inte igen mina skidbrallor så jag åker med magen bar och känner mig som farfar. Måste komma på en bra lösning annars kommer jag tappa brallorna och visa mina rosa underställsbrallor som sitter som en baconlinda på min växande gravidrumpa. Mycket kan jag bjuda på, men inte det.

Mathias sparar skägg till julafton.
Ossian och Dante i skidkoma.
Jag kallar den ”män gör saker tillsammans”.

Annars har jag ”bara” fått två utbrott på barnen. Bastat, slagit in alldeles för många julklappar, storhandlat, gjort fläskfilégryta med för mycket fransk senap, kokat knäck, klätt vår ynkligt smala gran och tittat på min mage som växer så att jag har undrar om det döljer sig en till unge bakom den där snurresprätt. Allt detta klarar jag galant, men det faktum att Dante spelar ”Vår julskinka har rymt” på repeat är en mer svårsmält karamell.

God jul!

 
 

Välkommen min första henbebis!

Bild tagen den dag vår bebis blev till (tagen av min vän Sanna Lundell).

Så var det dags att kolla in bebisen. Jag tänkte inte ens på att anledningen till att vi var där var att kolla om bebisen var frisk. Var så fokuserad på att veta kön.

Ni vet den där paniken innan man ser hjärtat picka. Jag tyckte att hen låg alldeles stilla. Fick hjärtsnörp. Så skuttade hen till och höll sina yttepyttehänder framför ögonen. Och barnmorskan mätte huvud och små sprattlande ben och kollade på hjärtats kamrar och huvudform och det var så spännande att vi helt glömde bort att kolla könet.

Vi blev alldeles konfysa när barnmorskan plötsligt frågade ”Vill ni veta vad det blir?” Så plötsligt blev jag tveksam. Den där känslan av att alla tycker att nu är det dags för en tjej har faktiskt blivit ganska kvävande. Man behöver ju inte vara en raketforskare för att räkna ut att efter tre underbara av samma sort vore det spännande med en annan sort. Men herregud så resonerar man ju om smågodis också!

”Jag tyckte jag såg en snopp sa Mathias” och barnmorskan log. Plötsligt passerade ett helt fotbollslag revy framför mina ögon. Målbrottskraxande tonåringar, sjutton Skogaholmslimpor per dag, kiss på toalettringen, folkbärs bakom sängen och fasen vad fördomsfull jag kände mig. Och det är klart att jag sörjde dom där jävla drömmarna om rosa klänningar och mammabonding vid köksbordet. Men så lagom till kvällningen dök feministmorsan upp. Som om jag inte skulle ha förtroliga köksbordssamtal med killarna. Som att jag inte skulle kunna ha rosa tyll på min plupp i magen. Min unge var frisk och tokbusig och lagom stor och jag är så oerhört stolt över att få presentera min första henbebis: Alfred ”Alfie” Söderlund Johansson!

Efter UL blev det fika.
 

Fem minuter kvar till UL

Sitter i bilen på väg till ultraljud. Har haft konstiga drömmar hela natten. Om en elak barnmorska som klistrade en smiley med elaka ögon på ultraljudsbilden och när jag frågade om vilket kön det blev hånlog hon bara och sa att det var tyvärr ”försent att kolla” eftersom jag var på toaletten så länge. Haha.

Är väldigt nervös, konstigt nog. Även mina bästisar som ringer som yra höns, ”Har du kollat?” Tydligen är dom med oss i bejbibåten fullt ut. Snippa eller snopp? Okej. Jag har har tre pojkar, så en tjej vore kul som en trendbrott, men herregud! Ett barn är ett barn är ett barn. ”Bara det är friskt och har alla fingrar och tår på plats spelar det ingen roll om det är en abborre eller en cockerspaniel” sa Mathias nyss i bilen. Hrm. En abborre. Så där sugen. Men en cockerspaniel. Barnen skulle bli överlyckliga. Snart vet vi.

Puss!

 

En sannsaga om kärlek lagom till jul

Julstressen rusar utanför mitt fönster. Julgranar synas, värderas och kånkas hem för att få den perfekta symbolen för barnens mest älskade högtid. Själv sitter jag på min kontorsstol på Svt. Mitt emot min älskade vän Sanna. Vi gör ett program ihop. Jag håller handen på magen och ler i hemlighet när bebisen där inne buffar. Andas ut. Buffa lilla bebis så jag vet att du mår bra. Att du växer och trivs i ditt bo.

Är förundrad. Tänker på samma tid för precis ett år sedan. Den extremt smärtsamma skilsmässan från pojkarnas pappa. Hur vi firade julafton utan att titta varandra i ögonen. Hur han krumbuktade sig när vi stod för nära. Spelet inför barnen. Så hemskt. Så mitt i allt det onda.

Månaderna gick. Jag började känna mig som en lök som skalade bort det onda. Lite för varje dag tills ljuset plötsligt strömmade in genmom fönstrena i min nya lägenhet. Högt ovanför takåsarna, granne med den pompösa kyrkan, där mamma begravts. Känslan av frihet. Framtid. Möjligheter. Barnen som kämpade med mig i det nya. Sida vid sida. Sällan har jag känt mig så fylld av elekticitet!

Sen vackra maj. Jag var för första gången en lycklig singel (klyschvarning). Stockholm var så tilldragande, liksom alla människor. Mina vänner kom och gick. Några härliga män fick sova över. Jag kände mig snygg och stark och tänkte att ”fan så här kan jag ha det tills jag blir hundra.”

Så dök Mathias upp på den där kändisgolfen som Hasse Brontén lockat med mig på. Satt där, lagom nonchalant i en golfbil. Och det fanns ingenting jag kunde. Killen med det bästa skägget drog in mig som en magnet. Jag försökte stå emot. Skickade långa sms om mina dåliga sidor. Men han kom till Gotland och efter en rolig kväll i Visby hamnade vi under en magisk stjärnklar himmel på Sannas veranda. Och jag föll ner och flög upp i kärleken. Sex månader senare väntar jag vårt kärleksbarn.

Jag kan inte se på det annat än att livet sänder sina mirakel när man minst anar det. Kärleken och lyckan är faktiskt till för alla. Så banalt. Så svårt ibland.

Välkomna till min blogg finingar!