Sammandragningar från hell och ett nytt bakverk

Pom & Flora

Så fort jag blir minsta upprörd eller stressar förvandlas jag till en strandad val. Magen drar ihop sig som ett dragspel och det gör ONT!

Var hos Cilla barnmorska igår som sa att det kan vara urinvägsinfektion så nu har jag kissat i ett rör. Lämnat röret och hoppas på en förklaring.
Nu ska jag äta en croissant och klappa på magen på mitt favoritfik Pom & Flora. Fick lära mig en ny grej igår när jag var hos Cilla. Hon sa att upp till vecka 30 är det ok med sötsaker men sen ska man ta det lugnt annars kan bebisen bli stor. Jag har haft en väldigt stor bebis, Ilon. Han blev stor utan sötsaker så jag passar på. 26+4. Har tre veckor och tre dagar på mig. Gäller att passa på.
Cronut. Woha!

Idag fick jag förresten lära mig om ett nytt bakverk: cronuten. En blandning av croissant och donut. Väldigt spännande. Har ni testat?

Kram
 
 

Kan jag bara inte få vara på smällen och goffa piratpengar i fred?

Jag har haft tur. Inga bristningar so far. Tänker att jag inte vill ha några nu heller. Därför köpte jag en olja i fredags som jag smörjer kulan med. Känner mig som en salladsdressing, men magen glänser fint. Googlar ”gravidstrimmor” och läser att det är hittepå. Det spelar igen roll om man smörjer sig gul och blå, det blir som det blir. Läser också att barn vars mammor ätit mycket lakrits under graviditeten får mindre smarta barn och bebisar till mammor som äter omega 3 blir smartare.

Varför gör man sådana här undersökningar? Finns det inte bättre grejer att lägga pengarna på? Kan man inte bara få vara på smället och goffa piratpengar ifred? Omega 3, mammavitaminer, järntabletter, folsyra, bla bla bla.

Snart blir jag pillertrillare.

 

Dagens mammajacka

Min nya jacka!

Jag har frusit om magen. Jag har tvingat in magen i för små jackor. Jag har tänkt att det snart blir varmare och jag kan gå i linne. Då alla dessa intentioner har visat sig falska insåg jag att det var hög tid att ta sig an problemet. Resultatet? En snygg, skitskön jacka på rea, 299 spänn på Monki. Fick köpa en mössa med en katt på också.

Kattmössan.
 

Spa-helgen som urartade

Bestämde någon gång vid lunch i fredags. Grått väder, spända vinternackar skulle motas i grind av en hemmaregisserad spa-helg. Kosta vad det kosta ville. Och det gjorde det. Men Axel (det var väl så han hette) på Fältöversten var så övertygande och hans händer så lena som bebikinder. Under en lång föreläsning förklarade jag för ungarna att nu var det hemma-spa med respekt.

”Det är okej att ta badskum, men ta i så fall den stora flaskan och lika mycket som en fem-krona”. Alla nickade. Förstod. Respekterade. Men så hände något när jag vände mig bort. Det gör det alltid. Det var då jag bestämde mig för att ta behandling på ett riktigt spa.

Femkrona-flaskorna.
Dante = skumvan.
Här har det gått åt mer badskum än storleken av en femkrona…
Riktig spabehandling.
Hemma-spabehandling.
 

Att leva som man lär är människans mest svikna löfte

När jag låg där i mörkret igår kväll funderade jag över en grej som jag och Antiha (Schulman) pratade om häromdagen. Hur kvinnor (kanske även män?) vill framstå som perfekta hela tiden. Det som gör ont eller skavankar pratar man väldigt tyst om. Hur befriande det är att gå in i en relation med inställningen att ”vi delar allt – även skiten”.

I min förra relation väntade jag alldeles för länge innan jag berättade hur jag kände, eller så teg jag för att inte vara jobbig eller sätta igång någonting. Visst man kanske framstår som en härlig tjej som alltid är så positiv (känner ni igen er i  uttrycket kåt, glad och tacksam???), visst man kanske blir satt på piedestal – men till vilken nytta?
Det klirrar så högt när man blir nerputtad. Oj satan vad ont det gör. Om man inte blir bekräftad, lyssnad på av den man älskar vem ska då finnas där när vinden piskar en i ansiktet.
Och visst det tar en massa tid att vara ärlig, att våga stå för sin tystaste ensamhet, för sina svagheter, tvivel och svarta hål. Men vi hinner ju träna, kolla på skitprogram på tv, skvallra, fika så då finns det tid över för att lyssna, prata.
Att leva som man lär är människans mest svikna löfte.
Så länge man försöker så blir det mycket varmare inombords. Det behövs när främlingsfientliga vindar blåser iskalla. Det behövs när vardagstjafset klistrar fast hjärtat. Det behövs när gravidhormoner rasar och driver egensinniga känslor mot självbedrägeri. Det behövs om man vill bli älskad och älska. På riktigt. Och tack för dom underbara rosorna älskling!
 

Den skitdåliga ekvationen gravid + höga klackar = halt

På NK’s toa, före krampen.

Igår lånade jag ett par skor av min bästis. Om jag säger Hollywood-glam-shoes så är ni med mig? Att få på sig dom här top notch-skorna tog typ en halvtimme. Och sen gick det inte att dra upp dragkedjan. Eftersom skorna nu inte gick att få av låtsades jag att det är senaste flugan från Paris, eller nåt. Efter fyra timmar som hot mama på Riche och NK-fest hände något lite oväntat. Den gravida foten ville inte längre vara i highheel hotmama-skon längre. Den började krampa, bulta och svullna upp ett tag trodde jag att amputation var enda vägen ut. När den sexiga skon (Mathias ”komplimang”) till slut gick att ta av krävdes is, sängläge
och smågodis för foten att bli lite mindre desperat. Idag haltar jag och undrar varför jag inte gick på fest i sneakers som min kompis Isabelle. Och då är hon inte ens på smällen.

 

Hej. Mitt namn är lipsill

Lipsillen.
Jag fick precis beröm av min producent. och började nästan lipa. Är så blödig för tillfället.

Låg och tittade på bilder på för tidigt födda barn i morse och snörvlade över livets mirakel. En liten tjej föddes i vecka 25 (som jag är i nu!) och överlevde. Hon vägde 700 gram och var 31 centimeter lång. Fick plats i en hand. Känslan som hennes mamma beskrev när hon kom hem till lägenheten utan sin bebis som var kvar på neonatala. Avgrundsdjupet. Den tomma magen. Inga barnskrik. Och så ovissa veckor då man slits mellan hopp och förtvivlan. Miraklet när det faktiskt gick bra.

Tack gode gud för den medicinska utvecklingen. Har precis talat om för lille pöjk i magen att han gör bäst i att stanna kvar en stund till därinne. Är så sjukt nyfiken på vem han är. Hur han ser ut. Det är lika magiskt varje gång. Och faktiskt lika självklart och naturligt. Eller naturligt, man är ju halvdöd, men ändå. Klart att bebisen var just den bebisen och såg ut just så där och kom just nu.

Känner att jag automatiskt börjar göra knipövningar. Lika bra. Annars kanske han åker ut av bara farten.

 

Dagens craving

Senaste dagarna har jag blivit en militant fruktoman. Jordgubbar, mango (kan döda för en saftig liten rackare), kiwi (så underskattad 80-talsraring), bananer (ekologiska), blåbär (järnet, järnet!), apelsiner, klementiner…Mums!
Och så en klick grädde på det. Kanske en bit äppelkaka också. Men jag visar bara bild på frukten.

Det känns nyttigare så. Eller nåt.

 

Så får du frukost på sängen

Ann Söderlund.

Jag har ju en liten gravidnojja. Den går ut på att jag inte vill gå upp på morgonen före jag känt några rejäla kickar från bejbin. Ibland kan det dra ut på tiden vilket kan bli lite klurigt då en preggomage som jag blir jäkligt matdedesperat tidigt. Till min stora glädje har Mathias insett att där kan jag och magen inte ligga och svälta. Och vips så får man frukost på sängen!