Även fisarna är välkomna

Den där Ossian.

Två vaknar under bordet. Två i vår säng. Chips i örngottet. Pojkfisar. snark. Pokémonkort under sängen. Fotbollströjan är borta. Spilld Oboy.

Den där Ernst.

Vi är sena till ”Frost”. Ernst tycker att vi ska bära in tulpaner från vardagsrummet till köket på radion. En unge ska plötsligt inte med. Men ändå…Nu är barnen hos oss. Liv i luckan. Lycka i luckan. ”Gud vad jag sov gott i natt”, säger Mathias förvånat. ”Jag med” säger jag. Lyx deluxe är att vi snart har en till att trängas med.

 

Paradiset nästa!!!

Måste nypa mig i armen! Måste slå en jubelvolt! Måste kyssa den engelsktalande mannen med fula mockaloafers i fåtöljen bredvid mig i lobbyn på Radisson Blue. Varför? Jo, för att mitt i detta grötgråa januarislask så uppenbarar sig Karibiens vita stränder!

Fruktdrinkar! Barn i surfshorts! Mathias i thong! Solbränd bebimage! Kyssar i solnedgången! Nu jävlar har vi bokat en resa till Aruba! I två veckors paradis! Plötsligt är Kafka-vädret, sammandragningarna, vardagstjafs och obetalda räkningar så jävla gulliga! Jabadabado!!!!!

Jätteglad tjej på väg till Aruba.
 

Dagens outfit

Dagens look: mössa Deelicious, jacka Fjällräven, tröja H&M, linne Nike, strumpbyxor Åhléns, kjol Monki, stövlar Myrorna, väska Lee, halsband Marc Jacobs.
 

Just då älskade jag Jan Dinkelspiel förbehållningslöst

Igår hämtade jag mina ringar som varit på renovering hos familjesmycken. Fem ringar blev fyra. Initialer på varje ring på dom som står mitt hjärta närmast. Passade på att designa ett armband med vackra berlocker på.
Mitt nya fina armband.
Älskar fåglar. Men bara väldigt små fåglar.
Romanctic dinner for three.

Nu sitter jag på jobbet och gillar mitt högra ringfinger och min handled mycket mer än vad jag gjorde förut. Senare på kvällen överraskade Mathias med romantisk middag på La Vecchia Signora. Jag älskar det stället. Pasta från himlen! Smör, salvia och köttragu i små pastapuffar. Bonditalienskt på det sättet som inte är insmickrande. Bästa sällskapet också när Christina kom och joinade. Hon fick en liten kärleksgåva av mig. Ett halsband, one of a kind, med ett körsbär. Min bästa vän älskar körsbär. Jag älskar henne. Ni vet när man har vänner som verkligen vet vem man är. Varför man beter sig på vissa sätt (som för andra ibland framstår som komplett galna). Vad en rynka i ögonvrån betyder, vad man blir glad för och älskar.

Jag är lyckligt lottad som har många såna vänner. Vardagsromantik bör gälla inte bara människor man älskar och ligger med utan även dom man älskar och inte ligger med. Under efterätten (chokladmousse som antagit formen och utseendet av ett blodigt revbensspjäll) insåg jag att Jan Dinkelspiel och hans gravida fru satt vid bordet mittemot. Kommer ni ihåg när Jan var med i Robinson med sin lilla mössa. Kommer ni ihåg när han vann ett samtal hem i en tävling och ringde sin mamma och grät. Hon kallade honom smeknamnet ”Bröli” och helt plötsligt älskade man den där överklassmonchichin som hade surfmössa i 40 graders värme. Hur han med självklar snörvelsnorig stämma berättade hur jobbigt det var att vara på en öde ö och hur mycket han saknade och älskade sin mamma som satt i sin fina våning och förmodligen undrade vad fan han höll på med. Just i detta klassiska tv-halleluja-moment kommer jag ihåg att jag tänkte att, ”Precis så där önskar jag att mina pojkar blir när dom blir stora.”

 

Hormonjävlar & kidnappning

Vecka 23+4. Inte alls en särskilt stabil vecka.

Läser på någon gravidsajt att hormonerna ska ”lugna” ner sig. Jag ska bli glad, ”som förut” och mer harmonisk. Bullshit! säger jag. Känner mig ungefär lika stabil som Courtney Love. Lika jämn som taggtråd.

Har svårt att sova för att unge herr Hoppjerka över små skutt i magen. Är kort i tonen mot M. Bråkar med exet. Vill bara äta småsnarr och läsa böcker om komplicerad kärlek. Gråter lite grann. Längtar efter barnen.

Har precis ätit lunch på skolan. Det är inte ”min” vecka och mammahormonerna läcker!  Jag ringde före.

Ossian svarade: -Hej mamma.
Jag: Hej. Jag råkar vara utanför skolan. Ska vi äta lunch?
Ossian:-Nej, men det är lite pinsamt mamma. Om du kommer in och säger ”jag älskar dig” och sånt där.
Jag: Men det ska jag inte, jag spelar tuff.
Ossian: -Okej. Vi ses på baksidan. Mamma!
Jag:-Ja.
Ossian:-Jag är inte sån att jag tycker att du är pinsam, men du lät bara så överdrivet gullig.
Jag:-Okej. Jag ska ligga lågt.

Efter skollunch, obligatorisk kanelbulle och varm choklad.
Dante i klassrummet. ”Mamma, vi har lektion.”
 

Sen indisk lunch hos Jenny

Har varit på intressant tv-möte. Som belöning får jag underbar lunch hos Jenny. Så sjukt gott att jag måste dela med mig av Jens Linders recept ur boken ”Långkok”. (Tack också Fredrik som lagade).

 

Hur ska man veta om man just varit med om världens bästa helg?

Förra söndagen vid läggdags tackade jag mina barn för ”världens bästa helg.”

Ilon: ”Det har varit bra men man kan ju inte veta om det var världens bästa. Det kanske blir nästa helg.”

Sen hade vi en lång diskussion om hur människor och barn har det i andra länder.

Ilon igen: ”Barnen i Brasilien sitter där med smutsiga fötter på gatan och tittar på sina smutsiga grejer och är hungriga och har verkligen inte haft världens bästa helg.”

Vidare handlade diskussionen om vilka vi älskar (många!), konsten att inte ta saker för givet och Gandhis pacifistiska livshållning och annat underbart världsligt.

Vi konstaterade också att alla julklappar ligger kvar i källaren (ingen saknar dom) ouppackade från fjällen och att alla dom julklappspengarna nästa år ska gå till välgörenhet.

Långt intro på att jag skulle säga att jag precis haft världens bästa helg!!! Så lycklig för mina bebis, mina barn, mina smsrta, roliga, bjussiga vänner. Bio, brunch, manifestation för sexuellt samtycke, kärlek, vilda diskussioner (tack Belinda). Och som sig bör slutade helgen med fulpizza och småsnarr i sängen. Jag vill tacka livet!

Leonardo di Caprio i fredags. Återkommer om den!
Sexuellt nej, brunch, shopping och kalas på lördagen.
Feministbrunch med Sanna, Christina och Mathias.
Manifestation med Gudrun på Medborgarplatsen.
Fest med Jennifer, Myrica och Lotta.
Rosa strumpbyxor!
Brunch med Jenny, Nelson och Karl-Johan på söndagen.
Nelson.
Och calzone, en vän att lita på!
 

Sannas päls gör mig till en förrädare

När min mamma gick bort i cancer 1997 så var jag inte intresserad av hennes räv- eller lammpälsar.  Vi gav bort dom till Myrorna. Emma Sjöberg, Naomi Campbell och världens supermodeller demonstrerade nakna i plakat med texten ”No fur.” Äkta päls var lika politiskt korrekt som dopning, kolesterol och Ronald Reagan.

Sannas lila päls – en 80-talsdröm.

Bara det att någonting i mig blir Donatella Versace med entourage varje gång jag ser Sannas päls. När hon går på toa brukar jag prova den i smyg. Är den inte bara så glamourdödligt snygg?  Sitter den inte såååå bra på mig (magen putar iof lite grann, men ändå!)  Måste kanske ringa Emma och se vad som hände med det massiva pälsmotståndet. Vad tycker ni? Är det fel att köpa en BEGAGNAD päls? Är jag en ond människa…?

 
 

Kändisar utan smink är inte feminism

Min kamp, kalla den feministisk, jämlik, självklar, naiv, kalla den va fan du vill, är följande. Lär dig av kvinnohistorien och inse att vikten av att kampen måste fortsätta är viktigare än någonsin.

Man behöver väl inte vara vare sig ensamstående morsa eller sjuksköterska för att känna sig orättvist behandlad. Patriarkatet biter sig fast i världens kvinnliga vader. När Fittstim var som hetast jobbade jag med tv-programmet Silikon. Startade en tidning med samma namn. Efter ett icke-feministiskt underklädesmode hamnade jag på Linda Skugges utelista (eller var det Jonna Bergs?) där hon skrev att jag ”misshandlade läsarna.” Jag mådde piss, men höll någonstans med om att tidsbrist och brist på journalistisk integritet gjorde att jag lät en alldeles för smal och utmanande modell fick utrymme av fel orsaker.

Fittstimstjejerna var hänsynslösa, smarta pr-genier: men dom gjorde skillnad. Dom debatterade, tog plats och satte gubbslemmet på plats. Inte så jävla mycket har hänt sen dess. Män älskar män som hatar kvinnor och kända kvinnor tycker att dom slår ett slag för kvinnosakskampen genom att visa sig osminkade i en patetisk kampanj (who let the mascara out?).

För mig har det aldrig funnits någon annan utväg än att själv förverkliga mig…själv och mina egna drömmar. Belinda, Linda, Ann-Linn, Brita ritade om feministkartan 1999 och det ska dom ha så mycket cred för (när återuppstår underbara Darling förresten?).

Programmet ikväll hade mått bra av en konflikt (en ung argare, inte så framgångsrik feminist?!) som motpol. Kvicktänkta Belinda är en mästare på att argumentera och slänga käft. En drabbning hade suttit fint som snus. En hårig armhåla och en trött man är mitt sista inlägg i feministdebatten för i dag. God natt! Where ever you are. Och särskilt god natt till min stora förebild Guddan Schyman. Du lever som du lär vilket är mer än vad man kan säga om många andra frontfittor i media.

Han lovade guld och gröna skogar.
Rött hjärta. Rött läppstift. Gudrun.