Dagens vykort

Vagabonder.

Vi tar dagen som den kommer. Åker runt med hyrbilen. Stränderna här är så overkligt vykortiga. Inga försäljare. Knappt ens möjligheten till skugga. Som Babybeach! Man dör ju.

 

Konsten att vara kvinna

Och jag som trodde att jag var ärlig…
När får de gälar?

Stjäl lite tid för mig själv när barnen badar. Ärligt talat badar dom helt skrynkellänge. Ilon klagar på klorhud och blåsor på fingertopparna, men vägrar komma upp. När får dom gälar?

Hur som, jag passar på att som alla kvinnor i alla tider gjort, elegant stjäla lite egen tid. Tredje gången jag köper den här boken. En gång förvandlades den till en sistaminuten-tjejmiddagspresent, en gång försvann den i en flytt så nu är det tredje gången gillt. Konsten att vara kvinna av Caitlin Moran. Och jag måste säga att boken är fantastisk! Sååå rolig! Skrattar högt vid poolen (så pinsamt enligt vissa).

Snyggt politisk! Chockerande ärlig! När hon berättar om sina porreferenser så vill jag bara bli tonåring igen och flytta till London. Varför finns det så få böcker som den här? Ärliga, roliga böcker som säger hur det är på riktigt! Ska ringmärka den och ta fram den till framtida teens i familjen. Kan underlätta en hel del. Som det där att tjejer har hår på musen. Det verkar inte vara något som man blir varse om man skulle råka surfa in på en sån däringa sajt…

 

Vad är det för fel på att fira med en glass, Chris?

Sent om sider når nyheten oss här på Aruba. Madde och Chris har fått sin lilla privilegierade bebis. Som ser ut som mamma. Precis vad Chris önskade. Det tog lång tid och allt är fantastiskt. Grattis från mig! Förstår precis alla känslor som dyker ner, dyker upp. Att ingen har sagt att det var så här fantastiskt? Att ingen förut har fått en sån här perfekt liten bebis? Helt utomjordiskt!

Så kommer frågan hur pappa Chris ska fira? Att bara vara med mamman till sitt barn som är helt slutkörd trots påslaget av lyckohormoner verkar inte tillräckligt. Tycker vare sig reporter eller nykläckta Chris.

”Det blir väl en drink.”

Och jag känner att jag blir så där fittigt pk och åker rutschbana nerför alla statistikkanor om alkohol och barn som far illa och allt Chris sa var att han skulle fira med en drink. Det är så papporna (överklassen) firat i alla tider.

Sprit och cigarr med grabbarna.

Plötsligt inser jag Daniels storhet. Med känslor all over the place. Han vill inget bevisa. Han vill ingenstans. Han är en medelklassgrabb som tycker att den där jävla drinken kan vänta. Att det finns andra saker som är viktigare än att fira med ladsen.

Det var bara det. Grattis igen! Är uppriktigt glad för er skull! Nu ska vi köpa glass och fira med er!

 

Hejsan morsan, hejsan stabben

Dante och jag.
Glass-tajm!
Den blivande fadern.

Vi har det bra vi här på Aruba och saknar ingen vintersport. Idag har vi tagit vindsurfinglektioner, eller inte jag på grund av stor mage, och det gick fint som snus.

Mannen har surfat.
Livet är fint!
Havet.
Ossian och instruktör Frank.
Vi som inte fick vara med.

Vi har vår röda jeep och utforskar den här lilla ljuvliga ön med sina kritvita stränder och softa stämning. Magen börjar bli brun. Barnen börjar varva ner. Semesterreglerna efterföljs (tre enheter per dag. Valfria. Glass+läsk etc) trots vissa utbrytarförsök. Romantikfaktorn ligger på klassisk semesternivå (barn i sängen, jetlag, brända ryggar osv). Vi snorklar, äter middag med sovande barn, spelar vändtia, läser, räknar ödlor och njuter av att få kramas hela dagarna!

Kram!!!

 

Rösta på mig!!!

Jag blev aldrig klassens Lucia. Mitt utseende eller tjejiga approach uppfyllde aldrig riktigt kriterierna för hur en ljusets drottning skulle vara. Det störde mig aldrig. Jag genomförde en succékampanj för syrran istället. På klassiskt politiksätt (hälften införsäljning, hälften förtäckta hot).

Nu tror jag dock att tiden är mogen för att klara av en eventuell omröstning och vinst. Jag är jätteglad för att vara nominerad till Årets Föräldrablogg i Finest Awards. Konkurrensen är stenhård, Blondinbella, 12-barnsmamman…men rösta gärna på min blogg!!!!!

Puss & kram & puss från Aruba

 

Nu åker vi till Aruba folks! (Och kniper)

Såg på Rapport igår om förlossningskomplikationer. Urinläckage, problem med avföring och sexliv; framfall…

Som vanligt talas det hysch-hyschtyst om kvinnors kroppsliga besvär. Det är så sant som tjejen sa i intervjun, ”Det är dags för fittrevolution”.

Vi måste våga prata om det. Jag har en kompis som nästan hann skilja sig innan hon vågade säga till sin man att hon led av inkontinens. Hon gick ut och dansade, skorna fylldes med urin. Hon skämdes! Det är så sorgligt. Och naturligt. Nu drar jag till solen och filar på fittkampsång!!! Kärlek!

 

Ursäkta röran – vi bygger om

Vårt badrum är fuktskadat. Vi råkade anställa byggkillarna en dag för tidigt. Så nu går vi omkring bland duschcremer och gamla toalettlådor. ”It looks like a fucking disaster” är Mathias kommentar.
I morgon bitti sticker vi alla fem till Aruba i två veckor. Det är alltså väldigt lite synd om oss. Vi är lyllosapor. Har köpt stödstrumpor. Annars kan man få propp.

I dödens väntrum.

Har köpt bikini. Höll på att riva hela jävla omklädningsrummet. Tog Lindex största bikiniöverdel. Den satt som…ett frimärke på flodhäst. Annars är allt som en dröm! Puss!

 
 

Min armhåla är inte ett politiskt ställningstagande

Tweet från 17 januari.

När allt stormade kring Nours armhålor la jag ut en hommage som en solidarisk handling. Häromveckan ringde dom från Debatt och frågade om jag ville vara med i en debatt om kvinnors hår. Reportern frågade om min armhåla är ett politskt ställningstagande.

Mitt svar är nej.

Jag rakar mig när andan faller på. Ibland gör den inte det och evulotionen slår obarmhärtigt som en slägga in. Redan som tonåring gjorde jag vinstuträkningar över hur mycket tid jag fick över när mina vänner rakade benen (eller musen) som besatta. Tid då jag kunde läsa, tugga i mig snacks eller helt enkelt ha det skönt.

Förra sommaren åkte jag taxi varpå taxichauffören kommenterade mina ytterst blygsamt håriga ben, ”Är det inte dax att raka benen snart?”

Mitt svar?
”Är det inte dax att raka pungen snart?”

Nej, han blev inte glad av min motfråga och nej ,han fick zipp noll i dricks.

Förra veckan la jag ut en bild på min mage, den ni ser här, då fick jag direkt ett erbjudande från en skönhetssalong att jaf minsann var ”välkommen att fixa dekolletaget” där när bebisen är färdigammad.
Jag svarade att ”tack för erbjdandet, men jag är nöjd som det är”.

Så här: INGEN! har exponeringsrätt på min kropp förutom JAG! Ingen taxichaufför, professor, tv-chef har rätten att kommentera, kladda, ifrågasätta vare sig den eller innehållet. Mina eventuella orätta handlingar får ALLA ifrågasätta, men min kropp är min egen. Se där ännu ett skäl att inte skrota kvinnokampen under skosulan än på tag.

 

Kärleken är fylld av så många saker som inte lämpar sig att tala om på parmiddagar

Här står en lycklig kvinna.
Alla hjärtans dag-fördrink med tjejerna.
Kärleksmiddag med tjejerna.
Kärleksmorgon med mannen.
På väg till jobbet efter en helg fylld med kärlek. Kärlek med vänner. Kärlek med min blivande man. Kärlek till barnen. Kärlek till det här livet som pendlar mellan jordfräsarkänsla och någon sorts jävla harmoni.
Jag tror ju inte på att vissa dagar ska utpekas som signfikanta, ta dagar från förr ”alla menlösa barns dag” – man dör ju. Eller ”alla hjärtans dag”. Varje dag bör vara dagar när hjärtat ställs på vid gavel.

Vad är kärlek? Kanske mänsklighetens klurigaste fråga. Sen jag fick barn så finns det en kärlek som nu och för alltid kommer att vara villkorslös. Episk. Monumental. Instrumental. Att tänka på mina barn är att alltid ha en kakafoni av världens vackraste musik i huvudet.

Kärleken till en man (eller kvinna) är som ni vet en liten smula mer komplicerad. Det enda jag verkligen kommit fram till under mina år som forskaraspirant på kärlekens irrvägar är att kärlek är den totala motsatsen till rädsla. Utan mod – ingen kärlek. Utan risktagande – ingen kärlek.

Själv är jag väldigt kär.
Det är inte längre läskigt.
Jag vet vad jag är och inte är idag.
Det handlar så mycket om acceptans, om integritet, om att våga bli älskad för den man blev och valde att bli.
Kärleken behöver inte vara enkel eller ens lycklig hela tiden, men den ska fyllas på med energi och den ska vara ärlig. Kärleken är en strålkastare där ljuset måste vara tydligare än skuggorna.
Ingen har sagt att det är lätt.

Kärlek till alla er som föröker eller har försökt hålla den vid liv. Eller som Bob Hansson skrivit i den underbara boken ”Kärlek, hur fan gör man?” ”Tvåsamheten är fylld av så många saker som inte lämpar sig att tala om på parmiddagar”.

Läsgodis.