Kan vi prata om stoltgråtet? Aka ”Min inre italienska morsa”.

Tänker inte göra någon stor grej av det här inlägget, men är det bara jag som har gått bananas i känslor ju större barnen blir? Som att jag blivit överbevisad att dom inte blev några träsktroll som bara hoppar upp och ner i sängen och ropar öööhhh!

Särskilt med Ossian har jag det tufft med den pulserande stolthetshetsen. Nu är vi i och för sig lite irriterade på varandra men annars. Kan knappt titta på honom

utan att dö stolthetsdöden, typ…Samma sak när Bobo sprang Bamseloppet på Gärdet igår. Inte för att jag hann reagera innan loppet var färdigsprunget, men ändå. Han var stolt som en tupp! Men JAG då! Som att han vunnit nån långdistanstävling i OS. Hehe. Sen har vi Dante. Min fotbollskille. Dante som älskar fotboll.

I lördags gjorde han tre mål när Hammarby mötte Hagalund. En balja rätt i krysset. Jag betedde mig som att jag var Ronaldos morsa under VM-final! Grät, sprang in på plan, skrek och jublade som en vettvilling…Gäller även nära vänners barn…Igår sa Ilon till mig att ”skärp dig!” Bara för att jag boxas betyder det inte att jag är nåt proffs efter tre gånger. Han vill att jag ska sansa mig med min italienska morsa. Min inte italienska morsa. Hahahahaha! Hur är ni? Kommer jag att botas? Puss

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *