Varför behövdes Anna Wahlgren?

Jag är lite krasslig och har precis tagit mig igenom första delen i dokumentären om Anna Wahlgren på SVT. Nu förstår jag ännu mindre den sympatin och ömhet hon verkar väcka hos många. Min kompis skriver på Facebook, angående mitt inlägg igår om Anna, ”Ändå behövdes hon (Anna) som en motpol till statens starka röst.”

Hur då? undrar jag. På vilket sätt behövdes hon som kedjerökande motvallskäring i den svenska utvecklingsmyllan? Allt jag ser i de gamla debattprogrammen på SVT är en hittepåkontroversiell mamma som uttrycker starka åsikter om ditten och datten. Slänger sig med usla metaforer angående dagis, vilken hon liknar vid barnmisshandel i en debattartikel. Att vara pedagog är inget ”kall” menar Anna. För barn att tvingas dit är att tvingas uthärda i en kärlekslös institutionsliknande tortyrkammare där leken kommer av sig och den sociala utvecklingen hämmas. Ursäkta mig? Men, enligt mig, starka ord för någon som aldrig satt en fot på dåtidens förskola. Däremot förstår jag hennes barnsliga längtan efter ett sammanhang, efter ett hem och efter kärlek. Men när hon med en tonårings naiva hela världen är min-mentalitet uttrycker sin sorg i ett annat debattprogram, baxnar jag. Fattar ju att alkoholromantiken flödade (jag levde ju i en familj, i en tid där groggen var som kanelbullen till kvällsfikat) och att ett uttalande som Annas inte briserade som en bomb i tv-sofforna på samma sätt som det helt säkert gjort idag. Men ändå.

Att förklara att man måste supa sig medvetslös för att få några timmar utan ångest och mena det, när det finns åtta andra barn i familjen ”som också sörjde Aron”, Det är en bedrift som mer vittnar om total självupptagenhet mixat med en trotsig inställning att inte behöva ta tag i sin skit och kapitulera inför att man faktiskt förlorat kontrollen över tillvaron och behöver be om hjälp. Igår tyckte jag synd om Anna Wahlgren. Efter att ha sett den här dokumentären och blivit varse om att hon inte ens försöker vända blad och erkänna att hennes åsikter är förlegade, så har känslan frusit till is.

8 kommentarer

  1. Heja dig Ann! Du är så klarsynt, intelligent och träffsäker i det du skriver. Så ofattbart att människor fortfarande, nästan krampaktigt försvarar A.W…. ganska märkligt i mina ögon, varför vägra se och varför som ett mantra upprepa ”det var Felicias sanning, de andra barnen har en annan sanning” Blir ju nästan, som de, som vägrar tro på kvinnorna som öppnat upp under #metoo, för ”inte kan jag väl tro att han” eller ”till mig har han alltid varit trevlig” osv… Är det för att hon är kvinna och typ ska representera den ”självständiga, business kvinnan som minsann klarar både barn, hem och karriär”? Jag fattar inte varför hennes anhängare vägrar se felen och bristerna?

  2. Katarina Ellesson

    Är ingen anhängare av Anna Wahlgren. Men jag tycker din kompis utrycker precis varför Anna Whalgren behövdes i daghemsdebatten, vi behöver pluralism, oliktänkande, att man inte köper allt staten verkar för. Journalister ska verka för att olika synvinklar blir kända. Efter dokumentären förstår jag henne mer med tanke på hennes uppväxt. Men jag förstår verkligen också hennes dotter Felicia, har läst ”Felica försvann”.

    1. Ann Söderlund

      Jag håller med dig i sak och på den här tiden var det ju inte så många så hördes i det ganska obetydliga mediavimlet. Kanske kände Anna också pressen att vara radikal och lite hätsk. Men just dagisdebatten tyckte jag var gränslös av henne. Just för att hennes barn förmodligen hade mått mycket bättre, just där. Kram!

  3. Tänker du att en människa och mamma ska skammas och skuldbeläggas? Min fasta övertygelse är att alla föräldrar gör så gott de förmår utifrån sina förutsättningar i den stunden. Din upprörda ton i inlägget tyder på att detta moderskap väcker någon form av egenupplevd känsla som mamma. Hjälper ingen familj att hälla ilska och skuld på föräldern. Verklig förändring skapas genom att fokusera på styrkor i en familj – styrkor kan vara människor i nätverket, vänner, pedagoger, grannar eller någon som ser och hör ett barn. Men ett barn vill aldrig höra vilken usel mamma den har – sånt vill bara vuxna barn höra men det är inte läkande. Hjärtat brister för alla vuxna barn som lider av sina trasiga barnliv. Annas barn blev inte och skulle inte blivit omhändertagna, däremot bör vi ställa oss frågan om inte Anna och hennes barn borde erbjudits stöd. Familjen kanske hade behövt hjälp att våga kommunicera öppet och ärligt med varandra. Det är inte lätt att orka se sig själv utifrån samtidigt som man roddar ett liv som ensamstående med 7 barn. Där kan omgivningen göra skillnad och se barnen och ge stöd på det sätt som är möjligt. Frågan är betydligt mer komplicerad än om det är synd om Anna eller inte. En sån fråga ställer man inte om man har barnens perspektiv. Vi vuxna måste bli modigare och även möta kassa mammor med kärlek och stöd, då kommer barnen och mamma våga berätta om sitt situation utan att känna sig hotade.

    1. Ann Söderlund

      Hej! Tack för ett djuplodande inlägg om Anna Wahlgren! Jag tycker att du ger EB bra bild av hur svårt det är att vara ensamstående mamma och du har rätt i när du säger att hela debatten väcker självupplevda känslor! Det är därför jag också är så tydlig i min åsikt! Det är klart att familjen skulle erbjudits hjälp, men hade de hjälpt Felicia och hennes syster när Annas mansbekanta kröp ner i deras sängar på fyllan och tafsade? Hade det förändrat Annas inställning till sin egen dryckesvana eller förträfflighet i alla frågor. Jag tror inte på skam men jag tror på självrannsakan och utvecklande skuldkänslor. Det fick mig att bryta dåliga relationsmönster. Att vara mamma måste komma före egna behoven. Det måste en smart kvinna som Anna ha insett och negligerat. Ensamstående. Jag vet hur tungt det är, men det är ingen legitim ursäkt för att inte ta ta i och krossa sina demoner! Tack fö dina ord! Kramar!!!

  4. Varför är du elak mot en annan människa? Dömande och fördömande? Nej, jag tycker inte om den här typen av bloggande.

    1. Ann Söderlund

      Okej! Tycker att jag är ganska nyanserad, men ledsen om du tar illa upp! Kram

  5. Susanne Edvardsson

    Håller med dig till hundra! Tyvärr så kan man inte riktigt uttrycka det utan att folk ser det som påhopp. Anna har naturligtvis rätt till sina åsikter men uppenbarligen verkar dom ju inte varit så lyckade med tanke på hur hennes barn tagit det. Tycker att förskolan gör ett bra jobb(dom flesta). Mina 2 har trivts som fisken i vattnet i alla fall.

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *