Debattorsdag: Finns det fördelar med varannan veckolivet?

Igår (som ganska ofta) fick jag frågan hur det är att ha barn varannan vecka. Alltså, nu är jag ju inget unikum, men sk kärnfamiljsmänniskor vill så klart veta för och nacks. Så här! Man vänjer sig och yada yada, det hade sina fördelar (det ett och ett halvt året jag var nykär och sen på smällen). Då kunde jag och Mathias sexa loss överallt, åka på semester mitt i veckan,  bete oss som varje dag var en lördag. Jag kunde jobba sent varannan vecka, haka på spontangrejer, äta frukost till middag, ja ni hajar grejen.

Nu. Två nya barn. Ny man. Plötsligt är fördelarna nästan lika med noll. Särskilt när det handlar om semester. 1. Du kan inte åka på semester bär DU vill och du måste alltid hen ett visst datum. Dessutom måste du slåss med ditt ex om veckorna du vill ha som passar. Och ja, jag har massa vänner som är superflexibla mot varandra. Som min kompis Anders som hade sin son i månader och så vidare. Men så har inte JAG det.

2. Jag har alltid skuldkänslor gentemot de större killarna om vi åker någonstans utan dom. Vilket inte är konstigt eftersom jag lever två liv, inte är miljardär osv. Lever alltid efter devisen ”om vi åker på en resa, ska killarna med på nästa”. Vissa tycker jag är löjlig, men jag försöker bara sätta mig in i deras situation. Och jag vill bespara dem känslor som kommer ifatt. Hur många kompisar har inte sagt att dom kände sig bortglömda när pappan (ofta pappan) skaffade ny familj och liksom glömde den gamla. Nu har har inte ens sagt till Ilon och Dante att vi åker idag…Dante har vernissage i morgon och då kan jag inte komma. Alltid ångest. Skuld. Längt.

3. Man hinner aldrig prata klart!

Igår fikade jag med Ossian. Vi satt och pratade om allt. Var tvungna att gå igenom grejer med skolan. Så mysigt. Så viktigt. Alltid kolla på klockan. Alltid vara stressad att hämta de små. Missförstå mig! Jag är priviligerad! Har fem friska underbara barn! Men vaddå? Jag vill vara med dem hela tiden!!!!! Är så ledsen att det inte går. Förlåt att jag neggar! Håller ju på att packa för härligaste semestern! Var tvungen att lipa lite och få lite stöd! Hur känner ni? Hur gör ni? Puss och kram!

10 kommentarer

  1. Katarina Ellson

    Men åk inte till Miami om det inte det inte är helt nödvändigt. Fattar inte.

    1. Vad menar du? Det är klart att det finns motsättningar i många val man gör i livet. Tror inte att mammor och pappor i så kärnfamiljer inte känner skuldkänslor då och då. Alla har bra och dåliga dagar, eller hur. Om du vill lämna en kommentar så är det så mycket mer konstruktivt om vi kvinnor försöker stötta varandra istället för att spotta ut skampilar. Kram

      1. Katarina Ellson

        Men tack för uppläxningen! Är skilsmässobarn och vad jag läst i din blogg så har dina barn två föräldrar som verkligen bryr sig om dem vilket jag aldrig haft. Men jag förStår inte, att du åker till Miami om det är så jobbigt. Du kan välja vad gör. Men här tycks det som om vad du än väljer så är det jobbigt för, vem vill avstå en resa till Miami. Att du har dåligt samvete tror jag beror på att du är medberoende. Det är jag också.

  2. Jag förstår det där med att man inte vill att de känner sig utanför. Jag har en bonusson och en egen (ser typ båda två som mina söner) och jag får så sjuuuukt dåligt samvete när vi åker på roliga resor på semestern och den älsta inte kan följa med.

    Vi har en helt annan ekonomi än hans mamma m fam. Och trots att vi alla är vänner och umgås så har vi otroligt skilda livsstilar. De lever hippie och vill stämpla och vi vill unna oss och jobbar mkt och reser mycket.

    Varje gång vi ska iväg så frågar vi och försöker pussla så han kan följa med men ofta på sommaren så har hans mamma planerat in att de ska till Danmark och cykla/tälta etc. skitmysigt så klart men försök förklara att det är lika roligt som en charter med egen pool etc. för en 8åring. När han var mindre kunde vi komma undan med att inte berätta för honom men nu blir det konstigt att ljuga då någon granne (vi bor grannar allihop)ofta frågar om vi kommit hem/haft en bra resa etc och inte är medvetna om att han inte varit med. Sen sitter vi såklart inte och pratar om det ellr planerar en massa framför honom. Men också svårt för man kan ju inte tysta ner lillebror heller för mycket och hans pepp på att få resa och pirret inför det. Han måste ju också få uppleva det härliga och inte heller komma i kläm.

    Har alltid skuldkänslor!! Jag tycker kanske hans mamma borde vara glad för att han får chansen att hänga med på såna här resor som hon och hennes kille aldrig skulle lägga pengar på/ha råd med. Men nope. Nu låter det som vi ska köpa över honom, så menar jag inte men de tältutflykter de gör, gör dom väldigt ofta och till samma ställen så han har liksom gjort allt det där och blir ju jätteledsen när han hör att vi ska iväg på en annan resa. Sån som han drömmer om och hört kompisar prata om. Usch. Vi försöker som sagt pussla så det funkar men inte varje år det går och jag får så ont i mig av att han kanske känner sig bortvald trots att vi alla fyra ändå gör vårt bästa för honom.

    Bajs är det. Dom kommer i kläm hur man än gör känns det som.
    Vette fan jag hur man ska göra…

    Men till så stora killar som du har så kanske det är bra att berätta ett tag innan? Så de inte känner sig förda bakom ljuset. Speciellt om ni missar en venisage på skolan också. Då kanske man kan vara ärlig och säga att det är skit att de inte kan följa med pga skolor etc men att du bokar in en weekend med var och en av dom till våren istället? Men allt sånt där har ni säkert gjort redan.

    Man kan inte göra mer än sitt bästa och sitt bästa kan variera. Livet.

  3. Hittade aldrig något positivt med varannan vecka livet😭. Dog lite varje gång. Barnet mådde skit av flackande. Pappan fattade noll att sonen mådde skit. Tur i oturen flyttade pappan 30 mil bort så sonen kom att bo enbart helger och vissa lov där och det passade sonen bättre.

    1. Hur fick du pappan att fatta, eller gjorde han aldrig det, utan det löste sig naturligt IOM flytt? Sitter i samma sits själv, har två barn, sonen trivs hos pappan men dottern vill bo hos mig, men pappan fattar inte. Dör inombords!!

  4. Kanske jag som missförstår här, men du har alltså inte sagt att du ska åka till Miami? Är det inte bättre att vara ärlig? Tänker om det händer nåt när du är där så är det skönare för dina stora killar att veta att du inte är hemma?

    1. Ann Söderlund

      Jo! Men jag ser det, att det är ett mönster. Att jag väntar in i det sista med att säga något. Sen säger jag att ”vi bestämde i sista minuten” och att det är både jobb och semester. Vilket det oftast är haha. Dom tycker oftast att det är helt ok. Dom gör grejer med sin pappa. Men ändå…Det gör ont…

      1. Då är jag med. Kram och ha en fin resa!

  5. Klockrent!!!! säger jag. Har det exakt som du, och håller med på alla punkter.

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *